Sista veckan i maj skall niorna i min skola ha ett special arbete gjort, vilket kan vara ad som helst. Jag bestämde mig redan första dagen för att skriva en bok, så jag bad min modersmåls lärarinna att vara min handledare, vilket hon sa ja till. Hade kvar min Sci-fi idé från åttan, så satte mig ned för att arbeta med den, endast för att finna att jag inte klarade det. Det var omöjligt, så nu har jag diskuterat med flera personer angående det ( dessa personer är då pappa, farmor och min handledare ). Alla gav mig någonting att tänka på. Pappa gav mig en idé. Farmor gav mig hopp och vidare utveckling. Och min handledare gav mig bekräftelse. Så nu är jag helt inne på ett annat spår, ett spår som är skrämmande för ingen annan än mig själv. 

Detta kommer då komma under en ny kategori 'Boken', för jag tror att jag kommer behöva någonstans att skriva mina tankar och känslor som helt enkelt inte får plats i boken. Dock så kommer jag inte att publicera någon del av texten här då det finns risker att folk kopierar utan lov. Vill inte ta den risken. Kan inte ta den risken att någon stjäl mitt eget jag.

xoxo,

     Sessi.

Som rubriken säger i sig så hatar jag malar och dessas besök. Och ja. Vi har besök av mal. Mamma märkte det idag på förmiddagen och vi har då hela dagen arbetat med att tömma klädskåpet på kläder, filtar, dockor, dynor och allmänt alla andra tänkbara saker. Mamma och pappa har inga kläder ( förutom de som är i tvätten ) då vi slängt ut precis ALLT på terassen i kälden för att låta dem stå där i en vecka. Och alla lakan ( OBS!! ALLA ) tvättar vi just to be sure. Det värsta jag kan tänka mig är att något minnes föremål, som en rysk docka med rysk folkdräkt och all världens grejjer, skulle bli så infekterat av malarna att man skulle bli tvungen att slänga det. Så nu vet alla vad som är på gång hos oss. Stor städning av klädskåpet. Mamma har dessutom torkat av hela klädskåpet med klorin och sedan besprutat det med RAID ( medel mot insekter ). 

Sista prao dagen imorgon. Kommer kännas tomt utan knattarna att gå till varje morgon! 

xoxo,

     Sessi.

Jag har många gånger konstaterat att tiden går för snabbt, för det gör den verkligen! Har trivts jätte bra på min prao plats, och snart är det slut. Snart ser jag dem aldrig igen och sedan måste jag återgå till mitt normala liv som bara är tråkigt och enformigt. Men oberoende så tänker jag njuta av de här två sista dagarna jag har innan allt återgår till det jag borde vara van vid. Är det konstigt om man inte längre är van med det normala?

Men jag sitter ensam hemma och tycker att livet är skönt, eller inte, och försöker få rätsida på allting, dvs. saker som skall sys och mat som skall lagas. På tal om det sså skall jag småningom gå till köket och göra det. Ack du underbara liv som jag bara inte kan förstå mig på. Får hoppas att pappa är på bättre humör idag än vad han var igår.

xoxo

     Sessi.

Eller så sägs det, det som står i rubriken vill säga. Men jag tror at endel bilder ändå måste förklaras med ord till en viss del för att man skall förstå den från konstnärens synvinkel, fast oftast vill man ju ha egna uppfattningar om den. Som exempel kan jag ta den här bilden jag nyss blev klar med.

För det första så är det två människor, inte en människa och ett lik. Det skall föreställa mig och min bror, så som jag minns honom. Och för det andra, bakgrunden har absolut ingenting med hela saken att göra. Men för att gå in på det verkliga: Min bror har nyss på börjat att utföra sin värnplikt, och jag har inte sett honom sedan fredags då vi nu kvickt sa hejdå innan jag stack. Dagen då han åkte in fick jag inte ta farväl och jag satt och kände mig värdelös och tom hela kvällen. Det tog praktiskt taget en dag för det att gå om, en dag för mig att börja funktionera igen. 
     Jag och brorsan har nu aldrig varit speciellt snälla med varandra, men det är ändå alltid jag och han som tar varandras sidor när det ser som mörkast ut. Det är alltid han som lova att beskydda mig, det är alltid han som tröstar mig då jag och han bråkat. We are partners in crime, för att säga det enkelt. Jag har tänkt på honom under alla timmar och ibland har jag mått sämre för det, då faktum är att jag saknar honom otroligt mycket. Är van med att han sitter på sitt rum och finns där när jag behöver någon att tala med. Nu är det bara jag kvar. 

     Dessutom har jag fått min bror att se ut om en kvinna på bilden och min skuggning är en aningen upp åt peppars, men som sagt. Min bror är puts väck och jag sitter och försöker tänka på honom så mycket som möjligt, positiva saker vill säga. Undrar vad han säger när han ser den..?

xoxo,

     Sessi.

Som rubriken säger så känns det som om jag kommit över värsta chocken, det att jag är den enda ensam hemma tillsammans med mina föräldrar, samt katten och hundarna. Brorsan kommer hem 17 och åker tillbaka den 20, rätt tidigt må jag säga, dessutom kommer jag ju inte hinna se honom då jag som vanligt kommer åka ned till stugan på fredagen. Nå väl, det finns ingenting jag kan göra åt saken, utan att någon får lida för det. 

Praon går otroligt bra. Trodde att jag skulle hamna hos ett gäng huliganer, men de är helt snälla och plågar mig inte alltför mycket. För någon som missat, eller högst troligt så har alla missat, så praoar jag på min förra lågstadieskola och i och med det så har jag tystnadsplikt angående var som händer under mina prao dagar, så jag kan inte säga så mycket. Kanske lite nämna hur det gått och det faktum att det fortfarande är samma uppgifter som jag hade då jag gick där i skolan.

Och dessutom kom jag precis på att jag inte alls borde sitta vid datorn och hålla på med en massa onödigt, det vill säga att jag sitter och spelar en massa spel ( nej, inte Candy Crush Saga ), utan jag borde fundera på en artikel jag borde ha färdig till och med den 24... Det är ju inte alltid bra att lämna allt i sista sekund. Dessutom skulle jag kunna börja fundera på alla prao rapporter som bör skrivas... Ehm, ja... Jag tror att det var bra för idag, dags att börja tänka på lite nyttiga saker också.

xoxo,

    Sessi.

Ibland känns det som om jag är övergiven, ibland mer och ibland mindre. För tillfället känner jag mig ytterst övergiven. Brorsan är borta, kommer inte se honom på länge. Han klippte av sitt hår, vilket inte kom som en chock men det deltar ändå i känslan av att vara övergiven. Och nu sitter jag och överväger på att göra något radikalt. Jag är inte helt frisk. Jag är svag och övergiven. Och jag som gått och trott att jag är stark. Snacka om en massa skit som mitt huvud varit fyllt av. Jag tror att det skulle göra gott med antingen en ner grävning eller en god natts sömn.

xoxo, 

     Sessi.

Det känns som om hela dagen har, nästan, gått åt skogen. Inte nog med att jag tycker att jag gjorde bort mig så sitter jag nu med huvudvärk och försöker få ihop en vettig text angående studieteknik, som inte blev populär i pappas öron när jag frågade hur jag kan få den intressant. Jobbigt när min master mind säger att ingen skulle vara intresserad av att läsa en sådant text. Jag skulle definitivt, ifall jag nu inte själv sitter och skriver den. Och imorgon är det då dags att ta sig an en två veckors prao, undrar hur det skall gå?

Nå väl, det finns även positiva saker om skoldagen, som att jag var till biblioteket, i skolan och stads, och lånade böcker. Kom bara hem med åtta stycken, dubbelt fler än vad jag borde fått låna som max. Vad skall man göra då det inte finns någon som stoppar en när man går in i biblioteket? Men i varje fall så piggade det upp mitt humör en aning och jag har redan börjat läsa på en av böckerna, räknade nämligen att två böcker per vecka borde bli rätt passligt. 

      Och här i samma veva skall jag medge att visst, jag lånade tre av böckerna endast för att de hade så vackra sidor. You're looking at a bookaholic. Eller har jag rät att kalla mig själv det?

xoxo,

     Sessi.

40 minuter in på det nya året och jag känner mig pigg och kry! Blev inte så ensam som jag först tänkte mig, utan vi blev hela familjen. Eller ja, en halv timme i tolv kom mamma hem från jobbet. Dagen har tillbringats som sagt med familjen, kortspel och lite gammalt hederligt 'kasta gris' och 'kimble'. Och vid tolv slaget stod vi alla ute och såg på raketer.

     Vi skjuter inga egna raketer eftersom vi anser att det är onödigt att sätta ned så mycket pengar på det för att sedan se dem åka upp i luften och förvandlas till rök och stoff. Men tog lite bilder och de är ungefär lika 'bra' som de jag tog förra året. Med andra ord skulle de behöva professionell hjälp och ett mirakel för att bli acceptabla i andras ögon.

Men Gott Nytt År till er allesammans!

xoxo,

     Sessi.

P.S Vi lekte förstås med sprakastickor, aka. tomtebloss.

Creepy bild på min dumbkopf