Vad kan man bättre göra med en ledig dag om inte åka ned till stugan i ösregnet och sova bättre än man vanligtvis gör? Med andra ord så sitter jag och bunkrar mig på stugan och lever loppan, känns det som. Vi, pappa och jag, kom till stugan för vi skulle fixa det sista på brunnen och dessutom skulle vi gräva ned våra svartvinbärsbuskar på vår sida. De är nämligen nedgrävda på farmors sida. Annars så gör jag väl inget vettigt här egentligen. Läser klart böcker långt in på natten, sover länge och tycker att livet är härligt. För det är det. Livet på stugan är härligt, för här kan jag vara mig själv, den jag alltid vill vara. 

          En dag kvar i skolan och avslutning på lördag! Helt taggad inför det!

xoxo,

     Sessi.

Andra dagen på specialarbetet och mina handleder är helt jätte sjuka redan! Hur skall jag orka med någonting under veckoslutet? Men det värsta är väl att jag har typ hälften kvar att skriva så det är inte slut på smärta i de stackars handlederna, men som tur så har jag ganska bra flyt på skrivandet. Men med dålig tur så kan hela saken bli jätte konstig så att jag tvingas skriva om det... Hm.. Förhoppningsvis inte.

     Men känner mig ganska stolt då jag börjar skriva på femte kapitlet nu och det betyder att jag har ungefär bara hälften kvar! Hejja jag! Och på tal om det så måste jag ta och återvända till skrivandet av boken nu.

xoxo,

     Sessi.

På sistone har jag haft samvetskval, panikattacker och dylikt. Jag har sovit dåligt med sena kvällar och tidiga morgnar. Har ett specialarbete som närmar sig med fart och jag har inte skrivit ett vettigt ord då jag nu inte längre kan skriva den som jag ville skriva den. Ärligt sagt så undrar jag hur jag står ut, vad det är som får mig att gå framåt, dag efter dag. Men tack och lov finns det där, för annars vet jag inte vad som skulle bli av mig.

Ett mycket dåligt inlägg, men jag vill inte bara sitta och klaga...

xoxo,

     Sessi.

Hur är det att förlora sitt första husdjur, sin första och äldsta vän och sin hela livstid? Trots att jag gått och gråtit över min äldsta vän sedan sjuan så var jag inte beredd, men är man det någonsin? Men det gör så ont att veta att pappa hade ansikte att vara glad och låtsas som ingenting hela morgonen tills han berättade. Glad påsk minsann. Dock slutar det ju inte där inte. Mamma och lilla maskinisten skulle komma till stugan idag och det man får höra när man sitter och sörjer bland allt damm är 'försök rycka upp dig tills dom kommer'. Jaså? Jag skall rycka upp mig när min vän gått bort, utan att jag visste om det. Om jag bara kunde åka tillbaka i tiden..

Får se ifall jag orkar låtsas en hel dag och ifall jag kan repa mig till tisdagen, annars vet jag inte vad jag skall ta mig till. Antar att det värsta som kan hända är att jag börjar gråta under prov tillfället..

xoxo, 

     Sessi.

Ja, då var det påsk igen och i år så var det så att säga min 'första' påsk. Första påsken på landet och första påsken med egentliga traditioner. Det vill säga:
     Skärtorsdag: Ha dåliga prioriteringar, handla dagen före låndfredagen, springa över halva stan och åka ned till stugan.
     Långfredag: Vakna sent, gå fram och tillbaka, laga Pasha, bli urskälld, hugga ved, tro att det är lördag och sova.
     Lördag: Vakna sent, hugga ved, såga ved, springa ärenden, sitta på en stenbrygga, uppfinna vassapinnar, vägra gå och lägga mig och i slutändan kommer jag ändå att plötsligt somna, vilket är så typiskt mig.

Det är min påsk såhär långt, vilket nu ser rätt magert ut när man har dragit det i den korta versionen. Men oberoende så har jag njutit av påsken hittills, trots motgångar, och hoppas att fortsättningen av påskhelgen skall vara lika ljuvlig som den gågna delen har varit! Men nu skall jag lägga huvudet på dynan innan jag somnar med pannan mot tangentbordet.

xoxo,

     Sessi.

Upp och ned, rånad på pengar och ett enda kaos här va?

     Pappa är sjuk, jag vet inte hur jag skall komma hem, farmor borde få sin post samt yxa, jag borde packa, läsa till prov, sluta plåga människor dagarna i ända och organisera mina dagar bättre.

Men ärligt sagt så är jag jätte dålig på att blogga. Varför? Svar: Ingen aning. Ibland flyter det bara på, medans andra gånger så blir det en jätte konstgjord känsla när jag försöker skriva en sammanhängande text, och det är därför som jag inte har bloggat på ett tag. Eller, det är en bov i dramat. En annan bov i dramat kallas för L-I-V-E-T. Ni vet, det där som alltid tycker att det skall dyka fram och ställa till med en massa problem för en? Precis det är bov i dramat här på enstaka frälsehemmet.

      Men på sistone har det inte hänt någonting, dvs. inget av super super värde eller sådant som jag inte känner för att skriva hit. That's so me. Förutom skyhöga telefonräkningar så antar jag att det mesta i livet är okej, skulle kunna vara lite finare väder och sådär, men man kan ju inte klaga på det stackars vädret hela tiden.  

Dock skall jag väl nu ta mig i kragen och gå med den där posten och yxan till farmor så att hon inte själv behöver hämta den. Så om någon verkligen behöver få tag på mig så nås jag på mobilen.

xoxo,

     Sessi.

Det här med känslor är rätt svårt. Särskillt ifall en massa evenemang och stuff är inblandat. Det är nämligen så att min församling erbjuder oss unga soon to be hjälpledare, och färdiga hjälpledare, möjlighet at medverka i olika mässor och sådär. Nåväl, jag var då som textläsare på en kvällsmässa i förra veckan och nu hade jag då andakt på UV. Och så har jag då sagt att jag kan vara textläsare på söndag i högmässan, och nu har jag då en farlig dinosaurie i bastun som vilken sekund som helst kommer komma ut därifrån och sluka mig i ett nafs! Ja, jag talar om min pappa.

          Jag har ingen aning om vad jag borde göra iom att jag både vill medverka i högmässan och vara på stugan. Och som pricken på i glömde jag då bort att min kusin har kalas på söndagen.. Oops. Nå ja, får hoppas att farliga dinosaurien snabbt far och lägger sig så att jag kan avsluta mina läxor. Fy på mig som gör en massa annat än att göra läxor, som t.ex läsa tidningen. 

xoxo,

     Sessi.

Inom de flesta ämnen jag diskuterar, läser och forskar i så märker jag enkelt att desto mer jag vet, så desto mindre vet jag egentligen. Människor jag tror att jag känner berättar någonting för mig och jag vet ännu mindre om dem, förstår dem mindre och nu börjar det sakta gnaga sönder mig. I mina desperata försök försöker jag förstå allting som sägs till mig eller som läggs framför mig, men kan det faktiskt vara menngen att man inte skall förstå allting? Men var sätter det isåfall mig, jag som baserar mina dagar på att förstå varför? Ibland bör man kanske bara lägga ned och hoppas på att sedan kunna gå vidare. Och på tal om det... Skäms över mig själv och vad jag gjort. Aldrig igen.

xoxo,

     Sessi.