Lately I've been so into talking English with myself, that every single time that I try to form a sentence in my head, it just magically appears in English, so this time I'll make a post in English. So just deal with it.

These past days have contained a lot of thinking and almost everyone that knows me has asked 'what's wrong?' and as the coward that I am, I've just told them that it's nothing. I thought I had everything in my life under control, but apparently not. One thing happens and I spend almost all day thinking about it, trying to 'solve' the 'problem'. And the funny part is that there's actually not a real problem. It's more like a life crisis or something. I might've gotten to a solution to my 'problem', but that only gives me another 'problem'. Maybe I'll just sit down and think about it a bit more? Or sleep, it's 1.35 AM and I'm getting a bit tired. Maybe.

xoxo,

     Sessi.

Sista dagen i skolan - Amazing.

Brorsan svär faneden imorgon - Amazing.

En vecka ledigt - Amazng.

Tonvis med läxor - You've got to be kidding.

Fyra enkla punkter som nästan beskriver var jag befinner mig i livet. Som sagt så har sportlovet börjat idag och jag mår toppen! Om man då inte tänker på alla läxor och alla saker som borde göras. Har the Boken att skriva, vilket nu då inte längre känns så hemskt iom att jag äntligen hittat den där lilla gnistan som legat och gömt sig i askan. Bara nu askan inte skulle komma i vägen hela tiden. 

          Hela sportlovet kommer gå åt till det att jag sitter och tänker att jag borde göra en massa grejjer, men det kommer sluta med att jag typ gör en av fem saker! Om jag får rösta så röstar jag på att läsa och skriva på the Boken. Och så gäller det förstås att skicka rapport hem alltid nu och då så att ingen undrar vad jag egentligen sysslar med ensam på stugan. Det får vi se när jag väl är där. Kanske jag går ut och springer i skogen och bryter benet?

xoxo,

     Sessi.

P.S Glömde nästan. Glad vändag åt er.

Ett snabbt inlägg medans jag ändå är inne på spåret med att skriva. Sitter som sagt och skriver på the Boken och dagens rubrik kommer faktiskt direkt ur den. Och nästa gång jag läser igenom det här inlägget kommer jag tänka: 'Nämen Sessi, hur vågar du avslöja så mycket?'. Ärligt sagt orkar jag inte bry mig. Om det är någon som försöker kopiera mig, feel free to try. Men anyway, back on topic.

     Jag skriver då om Aurora och det kommer bli en rätt... Avancerad bok så att säga. Jag försöker få fram olika vinklar i det hela, men allra mest siktar jag på att få fram en hel del av det som jag skulle klassificera som 'skrämmande' som känslor hos Aurora, min huvudperson. Och för att vara klar: Jag har en början och ett slut. Det enda jag saknar är allt där emellan och en prolog + baksida. Är jag inne på rätt spår här mån tro?

xoxo,

     Sessi.

Jag har inget egentligt att säga, förutom att det känns som om jag är halft torterad till döds av min systerson och mumin. Men anyway, har uppdaterat bloggens utseende till något lite mindre juligt. Den började gå mig lite på nerverna iom att nästan allting med julen att göra blivit ned packat och undan gömt, i väntan på nästa jul då det plockas fram två dagar innan själva julaftron för att stå framme ett par veckor, som högst en månad. Om jag då skulle försöka hålla mig till att tala om en sak i det här inlägget istället för tio olika saker. Personen i headern är Aurora, mitt alter ego så att säga, även huvudpersonen i the Boken och nu har jag gett ifrån mig information som bör hållas till ett minimum. Och texten... Tyckte att för en kort mening så beskriver den mig något bra. Och färgen... Kan man använda Alla Hjärtans Dag som orsak?

Och nu får jag spåra ur: Det är enkelt att ta kål på mig. Giv mig ett par skridskor och det tar inte länge förräns jag antingen A) slår huvudet B) slår knäet C) slår hela mig gul och blå.  Så alla som tänkte ge mig ett par skridskor något tag bör kanske tänka på det två gånger!

xoxo,

    Sessi.

Stress är ett fenomen som drabbar de flesta, men för tillfället tror jag att jag har fått en överdos. Igår började jag på pärmbilden till skoltidningen och efter fem timmars arbete kraschade datorn, och gissa vem som inte hade sparat? Rätt svar: jag. Så där satt jag och stirrade på datorn och var helt knäsvag då jag helt enkelt ville sätta mig i ett hörn och gråta. Nå väl, jag berättade om dilemmat för chefredaktören, som vi kallar för E i det här fallet och hoppas att denna inte läser bloggen, så började denna bli stressad, vilket helt enkelt ledde till att jag satte mig ned och började om från början. Och då mamma kom hem konstaterade hon att jag skulle stänga av och fortsätta nästa dag. Och nu sitter jag då och känner mig som en segrare efter att har offrat min frukost, två lektioner och x antal timmar på pärmbilden. Och låt oss gissa att när tidningen blivit tryckt så är hela bilden annorlunda från vad jag lagat den som.

     Skulle kunna lägga upp en bild på den ifall jag var säker på att det var okej, men eftersom jag inte är det så låter jag det helt enkelt vara. Och ifall denna chefredaktör läser mig blogg... Hej!

xoxo,

     Sessi.

En plötslig tanke slog mig när jag satt och gjorde tyska läxan. Pekar man ut sig själv när man har en blogg, eller är det bara jag som plötsligt uppfattar det så? Eller också är det bara jag som utgår från att man ärligt skriver om det man nu skriver om på sin blogg, vilket i mitt fall är mina tankar och känslor. Kan det vara fel att ärligt skriva om sina upplevelser och känslor och hela radiramsan och ändå kanske veta att man pekar ut sig själv? Idag har jag haft för mycket flashbacks och elaka minnen hoppandes runt i mitt huvud, så jag tror att jag skall sätta tänkarmössan på hyllan och fortsätta med min tyska läxa som bara verkar bli längre och längre.

xoxo,

     Sessi.

Sista veckan i maj skall niorna i min skola ha ett special arbete gjort, vilket kan vara ad som helst. Jag bestämde mig redan första dagen för att skriva en bok, så jag bad min modersmåls lärarinna att vara min handledare, vilket hon sa ja till. Hade kvar min Sci-fi idé från åttan, så satte mig ned för att arbeta med den, endast för att finna att jag inte klarade det. Det var omöjligt, så nu har jag diskuterat med flera personer angående det ( dessa personer är då pappa, farmor och min handledare ). Alla gav mig någonting att tänka på. Pappa gav mig en idé. Farmor gav mig hopp och vidare utveckling. Och min handledare gav mig bekräftelse. Så nu är jag helt inne på ett annat spår, ett spår som är skrämmande för ingen annan än mig själv. 

Detta kommer då komma under en ny kategori 'Boken', för jag tror att jag kommer behöva någonstans att skriva mina tankar och känslor som helt enkelt inte får plats i boken. Dock så kommer jag inte att publicera någon del av texten här då det finns risker att folk kopierar utan lov. Vill inte ta den risken. Kan inte ta den risken att någon stjäl mitt eget jag.

xoxo,

     Sessi.

Som rubriken säger i sig så hatar jag malar och dessas besök. Och ja. Vi har besök av mal. Mamma märkte det idag på förmiddagen och vi har då hela dagen arbetat med att tömma klädskåpet på kläder, filtar, dockor, dynor och allmänt alla andra tänkbara saker. Mamma och pappa har inga kläder ( förutom de som är i tvätten ) då vi slängt ut precis ALLT på terassen i kälden för att låta dem stå där i en vecka. Och alla lakan ( OBS!! ALLA ) tvättar vi just to be sure. Det värsta jag kan tänka mig är att något minnes föremål, som en rysk docka med rysk folkdräkt och all världens grejjer, skulle bli så infekterat av malarna att man skulle bli tvungen att slänga det. Så nu vet alla vad som är på gång hos oss. Stor städning av klädskåpet. Mamma har dessutom torkat av hela klädskåpet med klorin och sedan besprutat det med RAID ( medel mot insekter ). 

Sista prao dagen imorgon. Kommer kännas tomt utan knattarna att gå till varje morgon! 

xoxo,

     Sessi.