Dagbok, jag vet inte hur jag egentligen borde säga saker och ting, men ibland verkar allting så underligt. Jag tror nästan att man borde bli rädd för allting som händer en i livet. Men kanske inte? Hur är det egentligen? Ibland brukar jag glömma bort vem jag är. Jag tror mig vara någon annan och ha någon speciell vid min sida. Sedan kommer jag till verkligheten och är besviken. Men idag är det inte så. Jag känner mig tämd på känslor. Verkligheten finns inte. Inte drömmarna. Jag ligger i ett tomrum som jag inte kan göra någonting åt. Vad skall jag göra? Hur kommer jag framåt eller bakåt? Ser jag någonting? Borde jag se mig i spegeln och le kanske? Jag vet inte längre vad jag borde och inte borde göra. Jag har ett öga som ser på mig. Vad skall jag göra åt det? Ingenting. Jag känner mig besviken och vänder mig endast om och går därifrån. Tårarna sparar jag. De är bäst att fälla när jag är ensam. Det låter som en bra idé. Ingen orsak till att bli besviken längre, det har hänt för ofta. Jag är nästan oberörd om någon kallar mig för någonting. Det enda som händer är att jag kokar av ilska inom mig. Men jag måste ta och göra någonting ordentligt nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag bor i Finland, är finlandssvensk och stolt över mina rötter, men på sistone så har det givit mig en orsak att vara rädd. Rädd för den jag egentligen är.   Jag är 17 år gammal och det var nyligen riksdagsval i Finland. Vi har en väldigt konser...

Idag när jag kom hem från skolan hade jag en ordentlig huvudvärk. Det har jag fortfarande, men på något sätt är den dämpad. Dämpad under ytan av minnen, känslor. Jag råkade nämligen lyssna på P!nks 'perfect' och märkte att jag känner mig borttappad. ...

På sistone har jag spelat rätt mycket WoW, speciellt på min Warlock, som är min enda max lvl karaktär ( dvs. lvl 90 för min del ). Och det jag gör är sådant folk gjorde för 3-4 expansioner sedan. Jag ligger efter alla andra, och jag klarar inte av at...

Då jag stod och dekorerade Benjamin Ficusen med girlanger såhär i juletider, började jag ifrågasätta min mentala hälsa. Visst, julgranar, fönster osv. Men en Benjamin Ficus? Någonstans måste väl gränsen gå, och jag kan inte använda vår hunds bortgång...

Jaha, då är man på Houtskär tillsammans med andra hjälppisar och konfirmander. Vädret har hittills varit fint och bra och aktiviteterna har varit roliga att både leda och delta i. Idag gjorde jag dock bort mig, vi skulle ha ledarsamling och det fanns...