Dagbok, ibland undrar jag om jag är riktigt klok... Jag tänker ställa upp i en novell-tävling med en korkad novell som jag försöker skriva. Borde jag kanske tänka riktigt, riktigt nogrannt innan jag skickar in den? Ja, jag tror det. Men ja... Jag kanske skriver olika och ber folk läsa och ge betyg för dem. Den jag nu håller på att skriva heter "Min värsta mardröm", och den handlar om mig och sis. I novellen skall jag ta mitt sista avsked med sis dagen före jag skall stiga på flyget till Japan, dit jag flyttar. Sis gråter och känner sig desperat, vill att jag stannar kvar. Jag kan jue inte påvärka det. Mina föräldrar tror jag pluggar bättre i Japan än i Finland och därför flyttar vi dit. Sis blir sedan så arg på mig att hon avslöjar de lögner som gått bakom ryggen på mig. Jag blir krossad och bönfaller henne om att vi kan jue hålla kontakten och att jag kommer och hälssa på så ofta jag kan, dock går det inte för henne. Jag är en del av hennes gamla liv och så lämnar hon mig i det svala vädret med tårarna rinnandes nerför kinderna. Detta var bara en kort version av det hela som jag tänker skriva. Jag känner på mig att något sådant där skulle vara möjligt att hända för mig... Inte direkt just nu men... Jag är rädd för det.. De lögner som kommit omkring mig på sista tiden får mig till dessa tankar, att detta skulle kunna hända. Så rädd för sanningen ibland. Jag är en liten fegis antar jag ibland. Tänka sig... Jag försökte skriva detta igår men det gick inte alls. Är jag lite konstig ibland? Jag tror det för gott nu... Hur länge skall jag låtsas som om allting är okej och ingenting händer? Jag vet inte.. Ibland önskar jag verkligen att någon skulle ge mig en örfil eller några fula ord som jag skulle kunna svälja och sedan bara säga "det är okej", varför händer inget sådant åt mig? Många som jag känner har fått sådana situationer... Men inte jag... Vet inte egentligen vad jag borde säga eller så... Saknar den tid då jag log hela tiden... Jag är så annorlunda från det... Just nu... Skulle jag verkligen vilja tala med någon... Någon som förstår hur jag känner mig... Men har jag sådan tur? Nej, jag försöker alltid förstå mig själv utan hjälp. Jag är en självisk unge som inte förstår att det är viktigt med en bästa vän.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag bor i Finland, är finlandssvensk och stolt över mina rötter, men på sistone så har det givit mig en orsak att vara rädd. Rädd för den jag egentligen är.   Jag är 17 år gammal och det var nyligen riksdagsval i Finland. Vi har en väldigt konser...

Idag när jag kom hem från skolan hade jag en ordentlig huvudvärk. Det har jag fortfarande, men på något sätt är den dämpad. Dämpad under ytan av minnen, känslor. Jag råkade nämligen lyssna på P!nks 'perfect' och märkte att jag känner mig borttappad. ...

På sistone har jag spelat rätt mycket WoW, speciellt på min Warlock, som är min enda max lvl karaktär ( dvs. lvl 90 för min del ). Och det jag gör är sådant folk gjorde för 3-4 expansioner sedan. Jag ligger efter alla andra, och jag klarar inte av at...

Då jag stod och dekorerade Benjamin Ficusen med girlanger såhär i juletider, började jag ifrågasätta min mentala hälsa. Visst, julgranar, fönster osv. Men en Benjamin Ficus? Någonstans måste väl gränsen gå, och jag kan inte använda vår hunds bortgång...

Jaha, då är man på Houtskär tillsammans med andra hjälppisar och konfirmander. Vädret har hittills varit fint och bra och aktiviteterna har varit roliga att både leda och delta i. Idag gjorde jag dock bort mig, vi skulle ha ledarsamling och det fanns...