Jaha. Då har det gått 1/5 av skolåret! Imorgon börjar 2 perioden med nytt schema och ett par nya bestämmelser. Som det att bara sista rasten är uterast och det att jag har fysik i en närliggande skola för att min lärare har fått symptom av inneluften. Det enda jag kan säga är 'not funny', eftersom jag troligtvis kommer se helt ut som ett freak då jag går med min två meters långa halsduk upptvinnad kring huvudet och står ensam... Yeah. Kanske jag kan stå och tala med pojkarna i klassen så att jag inte ser så ensam ut? Maybe, maybe not. ( <-- fick mig att tänka på Hamlet )

Vi fick lära oss om Sinius, Cosinus och Tangens i skolan nu och jag måste säga att det är rätt ironiskt att något jag hatar ( geometri ) är något jag alltid skämtat om... Nåja, tror inte att jag slutar tala om Sin, CoS och Tan i första taget. ( nej, jag har ingen aning om hur de skall skrivas, so deal with it )

xoxo,

    Sessi.

I det här inlägget skriver jag om två böcker i samma triologi om skeppet Godspeed... Nämligen böckerna Across the Universe och A Million Suns, skrivna av Beth Revis. Jag läste klart A Million Suns imorse och Across the Universe läste jag i förra veckan. Det som fick mig att låna dem var det att de bara fanns där, praktiskt taget. Nämligen vårt bibliotek har rätt dåligt utbud på böcker på engelska för unga vuxna, så ifall jag ser något jag inte sett där tidigare så tar jag det. Praktiskt taget. 

Across the Universe är första delen i triologin och berättar om när Amy och hennes föräldrar tillsammans med andra forskare blir nedfrysta för att åka genom universum till en planet som ligger 300 år från jorden. Men ca 50 år innan de landar så väcks Amy upp. Alltså tinas upp, men hon dör nästan. Amy känner sig ensam och borttappad bland alla människor som ser likadana ut, och varför hatar skeppets ledare henne? Kan hon känna sig säker när det finns en mördare ombord?

Först måste jag säga att jag grät när jag läste om hur de blev nedfrysta. Det var otroligt sorgligt och rörande, men också skrämmande. För det andra: Det är en otroligt bra bok och jag förstår hur författaren tänkte, ungefär. Det enda som jag märkte att var lite sådär lustigt är att den, som Cirkeln, har fler huvudpersoner. Dock stannar det vid två, Amy och Elder. Och alla kapitel om Amy börjar där det senaste Amy kapitlet sltade och detsamma med kapitlena sedda ut Elders synvinkel.

A Million Suns är andra boken i triologin och fortsätter där första boken slutade. Elder leder skeppet och har ändrat på allting som varit. Människorna reagerar annorlunda och snart blir det grunden för ett uppror. Som tur så går det inte så långt, men någon dödar människorna i Elders namn. Amy känner sig mer ensam än någonsin, men vågar inte begära mer tid av Elder då han har fullt upp med skeppet och människorn där. Och snart märker hon att hon inte vet vem hon kan lita på och vem inte...

Jag gillade A Million Suns väldigt mycket då den fortsätter så smidigt på Across the Universe och den håller den där lilla hemska sanningen som endel böcker inte håller: Allting kan gå åt helvete. Det var så roande, men även sorgligt, att läsa om hur det gick, hur Elders barndoms vän vände honom ryggen och gjorde sitt bästa för att starta en revolution. Längtar tills jag kan läsa tredje delen! Hoppas bara att den finns på biblioteket!

En sak jag dock inte gillar med A Million Suns,  eller ja.. Den brittiska versionen. Det är pärmen! Den är så annorlunda från den första och har inte samma tema! Dock är den amerikanska pärmen i samma stil som första bokens, vilket jag är glad för. Nämligen ifall jag skulle vilja köpa serien, så finns det ju en möjlighet att få en annan typ av pärm, hehe.

xoxo,

    Sessi.

Som titeln säger så läste jag en bok på finska, som heter Rubiininpuna och är en översättning. Jag läste den i ett skolarbete, men jag blev så uppslukad och euforisk över boken när jag var slut att jag bestämde mig för att läsa vidare i triologin. 
     Det som fick mig att plocka den från hyllan och läsa baksidan var ryggen på boken. Det att den var en lockande rosa färg med lite svart och mörkröda bokstäver skrek bara 'plocka upp mig!!'!

Rubiininpuna handlar om Gwendolyn Shepherd som kommer från en släkt med många hemligheter. Lite väl mycket hemligheter. Nämligen hennes kusin Charlotte bär på ett gen som gör henne speciell; hon kan resa bakåt i tiden. Det enda problemet är att trots att Charlotte borde känna sig illamående och svimfärdig så känner hon sig inte, men det gör Gwendolyn. Vad skall Gwendolyn ta sig till när hon inte vet vem hon kan lita på och vem inte? Slutligen berättar hon för sin mamma, som tar henne till ett hemligt gille, där de alla behandlar Gwendolyn och hennes mamma som lögnare. Nåja, de får reda på att detta är sanningen och då hamnar Gwendolyn inför ett nytt problem: Hur skall hon kunna hjälpa Gideon då hon inte vet någonting av det hon borde veta? Vad skall hon ta sig till när hon skall hjälpa honom att samla ihop tio personers blod så att de får alla tidigare tidsresares blod? Och som pricken på i:et så bestämmer hon sig för att ta privatlektioner av ett spöke i hur man betedde sig på 1700 - 1900 talet.

Den låter konstig när jag formlerar den såhär, men det är rätt svårt att skriva om den då jag inte riktigt vet vad jag kan avslöja och vad jag inte kan. Men som sagt: Jag blev jätte positivt överraskad över boken och har gått och dreglat över att hitta fortsättningen ett tag nu och nu har jag den inom mitt räckhåll! Den måste dock vänta tre böcker innan jag kan sluka den

.  

xoxo,

    Sessi.

För tillfället är jag så förbannad att jag sitter och lyssnar på musik på för hög volym, sjunger falskt och känner att livet är underbart. När man precis har lugnat ned sig, så kommer någon jävel från familjen och bankar på min dörr och får mig att bli så förbannad att jag blir bara tjurig och vill snart gräva en grop, krypa ner i den och gråta. Jag ser inte varför de bara inte kan lämna mig ifred, det är ingen hemlighet att jag är skitförbannad om jag sitter på rummet med dörren stängd OCH sjunger falskt. Men nej, någon måste förstöra mitt goda humör jag äntligen lockat fram. Nu skall jag ta och lugna mig med att skriva ett par inlägg om lite böcker.

xoxo,

     Sessi.

P.S Jäveln till mamma har klippt vår silverpil så att den ser störd ut. Det stör mig.