Som rubriken säger så känns det som om jag kommit över värsta chocken, det att jag är den enda ensam hemma tillsammans med mina föräldrar, samt katten och hundarna. Brorsan kommer hem 17 och åker tillbaka den 20, rätt tidigt må jag säga, dessutom kommer jag ju inte hinna se honom då jag som vanligt kommer åka ned till stugan på fredagen. Nå väl, det finns ingenting jag kan göra åt saken, utan att någon får lida för det. 

Praon går otroligt bra. Trodde att jag skulle hamna hos ett gäng huliganer, men de är helt snälla och plågar mig inte alltför mycket. För någon som missat, eller högst troligt så har alla missat, så praoar jag på min förra lågstadieskola och i och med det så har jag tystnadsplikt angående var som händer under mina prao dagar, så jag kan inte säga så mycket. Kanske lite nämna hur det gått och det faktum att det fortfarande är samma uppgifter som jag hade då jag gick där i skolan.

Och dessutom kom jag precis på att jag inte alls borde sitta vid datorn och hålla på med en massa onödigt, det vill säga att jag sitter och spelar en massa spel ( nej, inte Candy Crush Saga ), utan jag borde fundera på en artikel jag borde ha färdig till och med den 24... Det är ju inte alltid bra att lämna allt i sista sekund. Dessutom skulle jag kunna börja fundera på alla prao rapporter som bör skrivas... Ehm, ja... Jag tror att det var bra för idag, dags att börja tänka på lite nyttiga saker också.

xoxo,

    Sessi.

Ibland känns det som om jag är övergiven, ibland mer och ibland mindre. För tillfället känner jag mig ytterst övergiven. Brorsan är borta, kommer inte se honom på länge. Han klippte av sitt hår, vilket inte kom som en chock men det deltar ändå i känslan av att vara övergiven. Och nu sitter jag och överväger på att göra något radikalt. Jag är inte helt frisk. Jag är svag och övergiven. Och jag som gått och trott att jag är stark. Snacka om en massa skit som mitt huvud varit fyllt av. Jag tror att det skulle göra gott med antingen en ner grävning eller en god natts sömn.

xoxo, 

     Sessi.

Det känns som om hela dagen har, nästan, gått åt skogen. Inte nog med att jag tycker att jag gjorde bort mig så sitter jag nu med huvudvärk och försöker få ihop en vettig text angående studieteknik, som inte blev populär i pappas öron när jag frågade hur jag kan få den intressant. Jobbigt när min master mind säger att ingen skulle vara intresserad av att läsa en sådant text. Jag skulle definitivt, ifall jag nu inte själv sitter och skriver den. Och imorgon är det då dags att ta sig an en två veckors prao, undrar hur det skall gå?

Nå väl, det finns även positiva saker om skoldagen, som att jag var till biblioteket, i skolan och stads, och lånade böcker. Kom bara hem med åtta stycken, dubbelt fler än vad jag borde fått låna som max. Vad skall man göra då det inte finns någon som stoppar en när man går in i biblioteket? Men i varje fall så piggade det upp mitt humör en aning och jag har redan börjat läsa på en av böckerna, räknade nämligen att två böcker per vecka borde bli rätt passligt. 

      Och här i samma veva skall jag medge att visst, jag lånade tre av böckerna endast för att de hade så vackra sidor. You're looking at a bookaholic. Eller har jag rät att kalla mig själv det?

xoxo,

     Sessi.

40 minuter in på det nya året och jag känner mig pigg och kry! Blev inte så ensam som jag först tänkte mig, utan vi blev hela familjen. Eller ja, en halv timme i tolv kom mamma hem från jobbet. Dagen har tillbringats som sagt med familjen, kortspel och lite gammalt hederligt 'kasta gris' och 'kimble'. Och vid tolv slaget stod vi alla ute och såg på raketer.

     Vi skjuter inga egna raketer eftersom vi anser att det är onödigt att sätta ned så mycket pengar på det för att sedan se dem åka upp i luften och förvandlas till rök och stoff. Men tog lite bilder och de är ungefär lika 'bra' som de jag tog förra året. Med andra ord skulle de behöva professionell hjälp och ett mirakel för att bli acceptabla i andras ögon.

Men Gott Nytt År till er allesammans!

xoxo,

     Sessi.

P.S Vi lekte förstås med sprakastickor, aka. tomtebloss.

Creepy bild på min dumbkopf

Sitter fortfarande på stugan, men nu har jag bytt sällskap. Har lyckats övertala min pappa till att jag fick ta med ett par vänner till stugan och nu är vi här, utan några större problem. Jag vet inte riktigt om det var en bra idé, men jag är glad. Otroligt glad! Det är så att säga första gången som någon annan än släkt eller byggare är här, så det är lite spännande. Första gången är ju alltid det lilla extra! 
     På tal om saker så märker jag hur mycket jag faktiskt älskar att vara på stugan. Friden och tystnaden är helt i egen klass, helt unikt. Tror inte att jag någonsin kommer att kunna sluta komma hit. Och man kan ju fråga sig hur ett liv på en holme kan vara så lockande? Jag kan ge er svaret: Det är det inte. Man antingen föds till det eller också inte. Det är i alla fall vad jag anser om saken. Men nu skall jag ta och sätta mig ned med en bok fastklistrad i händerna på mig och hoppas på att jag rätt tidigt kan sätta den ifrån mig.

xoxo,

     Sessi.

Ibland får jag känslan av att klockan skulle stå stilla, vägra att röra sig. Tänk om det är så? Vad skulle egentligen hända om tiden skulle stanna, men alla människor skulle fortsätta leva? Skulle man åldras, eller skulle varje dag se ut som den gjorde då tiden stannade? Imorgon är det 'depparedagen' eller så var det idag det var 'depparedagen'? ( OBS!! Detta är ett skämt jag läste i en bok med pappa ).

     Men jag kan säga att tiden har inte stannat, det bara känns så. Men julmaten smakade förväntasvärt bra idag, till skillnad från igår då stämningen var sträv och allt var lite tvingat. Får hoppas att det hålls bra det sista av året! Var har ni tänkt göra resten av året?

     Själv kommer jag sitta på stugan och tycka att livet är trevligt. Med andra ord rymmer jag till min fristad tills plikten kallar igen.

xoxo,

    Sessi.

P.S Försök inte parera ett barn skalle med pannan, det slutar med svullnad och möjliga blåmärken.

Som rubriken säger så är Julen faktiskt här, trots att det inte riktigt känns så ( i alla fall inte hemma i stan inte )! Dagen skall firas med lite sista preparations och sedan lugnet i kyrkan tillsammans med pappa och farmor och efter det skall vi gå till gravarna.  Sedan följer middagen och klapparna. Sedan rymmer som sagt jag och pappa till stugan, därifrån jag skall ro för att uträtta mina stordåd med att färga en katt lila. 

Ha en skön Julhelg!

xoxo,

     Sessi.

En känsla som är rätt läskig och aningen nedstämmande. Det är rädsla det, gott folk. Jag kan medge att jag är aningen lättskrämd och tar rätt enkelt illa upp, speciellt ifall någon höjer rösten åt mig. I den sekunden tystnar jag och tiger. Inte av respekt, utan av rädsla. Och fastän ingen skriker eller höjer rösten direkt åt mig så blir jag ändå rädd. För vad vet jag inte. Det bara finns där. Men tystnaden efter att någon höjt rösten är värst. Man hör inte ett ljud, möjligen ljudet av sin egen andning eller också tangenterna då man sitter och försöker vara diskret med sitt knapprande på datorn.

     Men rädslan efter en skräckfilm är värst. Det värsta bland det värsta. Alla mardröms scenarion sitter fast i näthinnan på mig och vägrar att försvinna. Jag har fortfarande mardrömmar om en film som jag såg när jag var där kring 6 år gammal, och jag är 15½ i skrivande stund. Lättskrämd? Tror jag nämnde det här tidigare.

Vad får er att bli rädda? Något lite mer allvarligt än en film?

xoxo,

     Sessi.