Lately I've been so into talking English with myself, that every single time that I try to form a sentence in my head, it just magically appears in English, so this time I'll make a post in English. So just deal with it.

These past days have contained a lot of thinking and almost everyone that knows me has asked 'what's wrong?' and as the coward that I am, I've just told them that it's nothing. I thought I had everything in my life under control, but apparently not. One thing happens and I spend almost all day thinking about it, trying to 'solve' the 'problem'. And the funny part is that there's actually not a real problem. It's more like a life crisis or something. I might've gotten to a solution to my 'problem', but that only gives me another 'problem'. Maybe I'll just sit down and think about it a bit more? Or sleep, it's 1.35 AM and I'm getting a bit tired. Maybe.

xoxo,

     Sessi.

Sista dagen i skolan - Amazing.

Brorsan svär faneden imorgon - Amazing.

En vecka ledigt - Amazng.

Tonvis med läxor - You've got to be kidding.

Fyra enkla punkter som nästan beskriver var jag befinner mig i livet. Som sagt så har sportlovet börjat idag och jag mår toppen! Om man då inte tänker på alla läxor och alla saker som borde göras. Har the Boken att skriva, vilket nu då inte längre känns så hemskt iom att jag äntligen hittat den där lilla gnistan som legat och gömt sig i askan. Bara nu askan inte skulle komma i vägen hela tiden. 

          Hela sportlovet kommer gå åt till det att jag sitter och tänker att jag borde göra en massa grejjer, men det kommer sluta med att jag typ gör en av fem saker! Om jag får rösta så röstar jag på att läsa och skriva på the Boken. Och så gäller det förstås att skicka rapport hem alltid nu och då så att ingen undrar vad jag egentligen sysslar med ensam på stugan. Det får vi se när jag väl är där. Kanske jag går ut och springer i skogen och bryter benet?

xoxo,

     Sessi.

P.S Glömde nästan. Glad vändag åt er.

Jag har inget egentligt att säga, förutom att det känns som om jag är halft torterad till döds av min systerson och mumin. Men anyway, har uppdaterat bloggens utseende till något lite mindre juligt. Den började gå mig lite på nerverna iom att nästan allting med julen att göra blivit ned packat och undan gömt, i väntan på nästa jul då det plockas fram två dagar innan själva julaftron för att stå framme ett par veckor, som högst en månad. Om jag då skulle försöka hålla mig till att tala om en sak i det här inlägget istället för tio olika saker. Personen i headern är Aurora, mitt alter ego så att säga, även huvudpersonen i the Boken och nu har jag gett ifrån mig information som bör hållas till ett minimum. Och texten... Tyckte att för en kort mening så beskriver den mig något bra. Och färgen... Kan man använda Alla Hjärtans Dag som orsak?

Och nu får jag spåra ur: Det är enkelt att ta kål på mig. Giv mig ett par skridskor och det tar inte länge förräns jag antingen A) slår huvudet B) slår knäet C) slår hela mig gul och blå.  Så alla som tänkte ge mig ett par skridskor något tag bör kanske tänka på det två gånger!

xoxo,

    Sessi.

Stress är ett fenomen som drabbar de flesta, men för tillfället tror jag att jag har fått en överdos. Igår började jag på pärmbilden till skoltidningen och efter fem timmars arbete kraschade datorn, och gissa vem som inte hade sparat? Rätt svar: jag. Så där satt jag och stirrade på datorn och var helt knäsvag då jag helt enkelt ville sätta mig i ett hörn och gråta. Nå väl, jag berättade om dilemmat för chefredaktören, som vi kallar för E i det här fallet och hoppas att denna inte läser bloggen, så började denna bli stressad, vilket helt enkelt ledde till att jag satte mig ned och började om från början. Och då mamma kom hem konstaterade hon att jag skulle stänga av och fortsätta nästa dag. Och nu sitter jag då och känner mig som en segrare efter att har offrat min frukost, två lektioner och x antal timmar på pärmbilden. Och låt oss gissa att när tidningen blivit tryckt så är hela bilden annorlunda från vad jag lagat den som.

     Skulle kunna lägga upp en bild på den ifall jag var säker på att det var okej, men eftersom jag inte är det så låter jag det helt enkelt vara. Och ifall denna chefredaktör läser mig blogg... Hej!

xoxo,

     Sessi.

En plötslig tanke slog mig när jag satt och gjorde tyska läxan. Pekar man ut sig själv när man har en blogg, eller är det bara jag som plötsligt uppfattar det så? Eller också är det bara jag som utgår från att man ärligt skriver om det man nu skriver om på sin blogg, vilket i mitt fall är mina tankar och känslor. Kan det vara fel att ärligt skriva om sina upplevelser och känslor och hela radiramsan och ändå kanske veta att man pekar ut sig själv? Idag har jag haft för mycket flashbacks och elaka minnen hoppandes runt i mitt huvud, så jag tror att jag skall sätta tänkarmössan på hyllan och fortsätta med min tyska läxa som bara verkar bli längre och längre.

xoxo,

     Sessi.

Som rubriken säger i sig så hatar jag malar och dessas besök. Och ja. Vi har besök av mal. Mamma märkte det idag på förmiddagen och vi har då hela dagen arbetat med att tömma klädskåpet på kläder, filtar, dockor, dynor och allmänt alla andra tänkbara saker. Mamma och pappa har inga kläder ( förutom de som är i tvätten ) då vi slängt ut precis ALLT på terassen i kälden för att låta dem stå där i en vecka. Och alla lakan ( OBS!! ALLA ) tvättar vi just to be sure. Det värsta jag kan tänka mig är att något minnes föremål, som en rysk docka med rysk folkdräkt och all världens grejjer, skulle bli så infekterat av malarna att man skulle bli tvungen att slänga det. Så nu vet alla vad som är på gång hos oss. Stor städning av klädskåpet. Mamma har dessutom torkat av hela klädskåpet med klorin och sedan besprutat det med RAID ( medel mot insekter ). 

Sista prao dagen imorgon. Kommer kännas tomt utan knattarna att gå till varje morgon! 

xoxo,

     Sessi.

Jag har många gånger konstaterat att tiden går för snabbt, för det gör den verkligen! Har trivts jätte bra på min prao plats, och snart är det slut. Snart ser jag dem aldrig igen och sedan måste jag återgå till mitt normala liv som bara är tråkigt och enformigt. Men oberoende så tänker jag njuta av de här två sista dagarna jag har innan allt återgår till det jag borde vara van vid. Är det konstigt om man inte längre är van med det normala?

Men jag sitter ensam hemma och tycker att livet är skönt, eller inte, och försöker få rätsida på allting, dvs. saker som skall sys och mat som skall lagas. På tal om det sså skall jag småningom gå till köket och göra det. Ack du underbara liv som jag bara inte kan förstå mig på. Får hoppas att pappa är på bättre humör idag än vad han var igår.

xoxo

     Sessi.

Eller så sägs det, det som står i rubriken vill säga. Men jag tror at endel bilder ändå måste förklaras med ord till en viss del för att man skall förstå den från konstnärens synvinkel, fast oftast vill man ju ha egna uppfattningar om den. Som exempel kan jag ta den här bilden jag nyss blev klar med.

För det första så är det två människor, inte en människa och ett lik. Det skall föreställa mig och min bror, så som jag minns honom. Och för det andra, bakgrunden har absolut ingenting med hela saken att göra. Men för att gå in på det verkliga: Min bror har nyss på börjat att utföra sin värnplikt, och jag har inte sett honom sedan fredags då vi nu kvickt sa hejdå innan jag stack. Dagen då han åkte in fick jag inte ta farväl och jag satt och kände mig värdelös och tom hela kvällen. Det tog praktiskt taget en dag för det att gå om, en dag för mig att börja funktionera igen. 
     Jag och brorsan har nu aldrig varit speciellt snälla med varandra, men det är ändå alltid jag och han som tar varandras sidor när det ser som mörkast ut. Det är alltid han som lova att beskydda mig, det är alltid han som tröstar mig då jag och han bråkat. We are partners in crime, för att säga det enkelt. Jag har tänkt på honom under alla timmar och ibland har jag mått sämre för det, då faktum är att jag saknar honom otroligt mycket. Är van med att han sitter på sitt rum och finns där när jag behöver någon att tala med. Nu är det bara jag kvar. 

     Dessutom har jag fått min bror att se ut om en kvinna på bilden och min skuggning är en aningen upp åt peppars, men som sagt. Min bror är puts väck och jag sitter och försöker tänka på honom så mycket som möjligt, positiva saker vill säga. Undrar vad han säger när han ser den..?

xoxo,

     Sessi.