Så dagen har varit ett litet kaos. Men det är skoldagar alltid, dock så hade jag en rätt, jätte, bra dag idag. Tills man kom hem och fick höra en hel radiramsa med dåliga saker. Däribland det att min enda barndomsvän snart inte kommer vara med oss, men det är för hennes bästa. Nu talar jag då inte om någon människa, utan min äldsta hund som är både blind, döv, har problem med alla tassar och har troligtvis tumör i lungorna. Jag räknar med max ett par veckor tills hon inte längre är med mig. Ärligt sagt så vet jag inte vad jag skall ta mig till när hon väl är borta..

xoxo,

     Sessi.

P.S Klurighet åt er: 11-2=11
Hur fungerar det?

Jaha, då har man haft en ganska intressant dag idag. Egentligen vet jag inte vad som var så intressant, men det var det nu då bara. Hade fått mail från min brevvän uppe i Österbotten att mitt brev inte kommit och då svarade jag i januari. Och nu har vi då kommit överrens om att jag skall skriva ett nytt brev och hoppas på att det kommer fram och att flytten på postkontroret i hennes hemkommun inte tappar bort det nya brevet. 

           Och hela det här får mig att tänka på ett samtal jag hade idag. Angående brev gentemot e-mail. Jag medger, e-mail är väl mycket behändigare och billigare, men brev har en helt egen charm. Precis som böcker bör läsas som böcker och inte som filer. Vad är er åsikt om saken? Är det bättre med en massa papper omkring sig eller med en massa datoriserade saker? 

Säger inte att det är dåligt med datoriserade saker, men charmen försvinner nog lite när man inte kan känna känseln av papper under fingrarna när man läser, om ni förstår vad jag menar.

xoxo,

     Sessi.

Onödigt att säga att jag håller på med läxor och de kära graferna tillsammans med de underbara funktionerna som man bara älskar... Vem försöker jag lura? Jag hatar dem och önskar att de bara skulle försvinna, aldrig exsisterat från början. Jag förstår mig inte på dem och de hatar mig. Det hela slutar med att jag sitter och tjurar och böckerna ligger någonstans där jag inte ser dem. Och efteråt känner jag mig löjlig.

          Vad tycker ni om elaka läxor som bara ställer till med problem och som har en vaken hela natten? Och på tal om läxor som håller en vaken hela natten... Så har jag en hel hög med läxor för hela nästa vecka. How wonderful. Nästa gång ni ser mig bör ni akta er. Jag kommer vara på jätte dåligt humör.

xoxo,

     Sessi.

Ibland förstår jag mig inte på det här med minnen. Man kommer ihåg en massa saker, men sedan kan man ju fråga sig själv ifall de faktiskt stämmer. Såhär är det ofta för mig. Plötsligt kommer jag ihåg någonting, men genast börjar jag tvivla. Tvivla och fråga mig själv ifall detta faktiskt är ett av mina egna minnen? För sanningen är den att jag vet inte vilka av mina minnen som faktiskt är mina och vilka som inte är det. Jag har såkallade falska minnen. Och för att vara ärlig så har jag blivit förbjuden att tala om det, men det känns som om jag kommer explodera ifall jag inte kan vara ärlig om mig själv och mitt liv. Oberoende vad andra tycker. Har ett exempel på ett minne som är falskt, men kan inte riktigt säga det. En liten gräns måste jag dra. Dock känns det väldigt illa för mig då jag minns någonting och när jag frågar någon, så nekar de det jag säger, vilket får mig att undra hur mycket av det jag minns, egentligen som är jag.

xoxo,

     Sessi

Morötterrr""""""""""

Jess vi är på timme!!  alla e på datorn o skrikerr!:)))))))

^

Detta är min klasskamrat som har skrivit detta. Invadering från 9c.

Så här sitter man och försöker förstå vad i hela världen man gjort för att bli sjuk. Visserligen är jag inte super sjuk, men tillräckligt för att inte stiga upp över huvudtaget idag, och därför bli hackad på av ens familj. Men för att inte varit sjuk på väldigt länge så dödar 37.2 grader mig enkelt. Och det förväntas att jag skall gå ut med två hundar och göra vem vet vad. Nej, jag tror att jag stänger av datorn och återgår till min sömn, the best medicine of them all! Kanske jag läser lite mellan varven...

xoxo,

     Sessi.

För att jag är ärlig och för att någon bör få ett svar, eller ens något som borde likna en förklaring. Borde jag även varna för ett väldigt klumpigt och tafatt inlägg? Och jag antar att det är dags att vara ärlig efter att i två timmar suttit och stirrat på en tom ruta...

Var borde man egentligen börja? Vid början, ja, men var är början egentligen? Det vet jag inte och jag är för feg för att fråga den andra personen ifråga angående saken. Men vi börjar väl där det började för min del. Jag började lära känna en person lite innan jul och som min lilla hemlighet hela livet är, så trivdes, fortfarande också, jag med att tala med denna person. Jätte mycket. Faktiskt så mycket att en grå dag blev full av färger bara av att denna person svarade ifall jag skickade ett 'hej'.

          Och nu här i förra veckan fick jag höra något jag aldrig tänkt att jag skulle få höra, men samtidigt fick det mig helt enkelt att tappa fästet om de murar jag så omsorgsfullt byggt åt mig. Jag har ett hemskt sätt att skämta om allt, för det är den jag är utåt. Det är den mask jag drar på mig varje morgon jag stiger genom ytterdörren. Men just detta hemska sätt jag har, ställer till det för mig när jag bör vara ärlig och tala om mina känslor med människor. Det är någonting jag inte är van vid, inte nu längre, därför existera den där muren. 

          Jag vill känna samma för den här personen, men jag är rädd. Rädd för att släppa in andra i mitt liv och slutligen ändå såra dem.

Detta inlägg är något jag kommer ångra fem minuter efter att jag lägger upp det. Och sedan kommer jag försvinna från hela jordklotet. That's just who I am. 

xoxo,

     Sessi.

Och P.S jag förstår inte hur denna person står ut med mig.
P.S2 Jag tror inte att det här hjälpte någon egentligen.

OPTIONAL READING:

Först så varnar jag för upprepningar och en massa tafatta meningar. Och för det andra så vill jag be om ursäkt till denna person detta riktar sig till. Tänker inte nämna namn, så ifall den här personen inte känne igen sig, så är jag doomed. For real. Jag har betett mig som världens hemskaste person och jag förstår inte hur du har stått ut att tala med mig i freaking sju timmar varje dag, trots att jag spelar vidare på att inte låtsas om någonting!? Sanningen är att jag vill lära känna dig bättre och jag vill stå dig nära, men som jag har konstaterat så är jag livrädd att tala om mina känslor för andra än mig själv och jag är som sagt super confused och super socialt awkward i alla situationer och då tar jag då till min mask som då är en del av min personlighet, så att säga. If it makes sense. Och en fråga, som jag egentligen inte förtjänar svar på: Can it work if I work hard enough and you wait for me?

Det är konstigt med drömmar. Alltså de man drömmer om natten. För att få något exempel tänker jag ta upp min dröm som jag lovar att är rätt konstig.

Det hela börjar med att jag och endel andra från nian är i min lågstadieskola för att lära oss kinesiska. Min vän från Sverige är där för att hjälpa läraren att lära oss andra kinesiska ( hon läser kinesiska på riktigt då ), och vi går då igenom ett par enkla uttryck och sedan delar läraren ut en dinosaurie åt oss alla där vi skall skriva upp alla dom här kinesiska uttrycken. Alla gör det, utan att fråga om dinosaurien. Sedan tar lektionen slut och vi skall tillbaka till den skola vi på riktigt går i. Jag tar då min cykel och på vägen dit cyklar jag in bakom ett staket, vars enda sätt att komma bort från är att klättra igenom en rabatt med buskar. Tillsammans med mig har jag cykeln, dinosaurien med uttrycken på och ett litet barn vars morfar/farfar står på andra sidan rabatten och väntar på honom, utan att göra någonting för att hjälpa honom. Nå väl. Jag börjar lyfta cykeln över staketet och lyfter även över barnet och slutligen klättrar jag själv över staketet. Och då håller barnet på att falla ned från kanten och slå ihjäl sig. Som tur är får jag i barnet och säger åt honom att vara försiktig. Samtidigt kommer två från min skola förbi gående och säger att nästa lektion börjar snart, utan att märka att jag står på en kant med ett litet barn och min cykel ( dinosaurien är i cykelkorgen ). Därefter hjälper jag ned barnet som springer iväg och jag får då släpa cykeln igenom rabatten med buskarna. Och jag vaknar upp samtidigt som jag vänder på huvudet för att se vem det var som ropade åt mig i drömmen.

Okej, jag kan köpa det att jag sitter i ett klassrum och lär mig kinesiska, hjälper ett litet barn ner från hög kant och att jag leder cykeln. Men att vi antecknar på en dinosaurie, blir inlåst bakom ett staket och leder cykeln genom en rabatt? Om detta någonsin visar sig vara verkligt, ja då är det någonting som är allvarligt fel på mig! Nå ja, det skulle väl kunna vara värre antar jag. Någon annan som drömt mycket konstiga drömmar på sistone?

xoxo,

     Sessi.